MaryM

Igen.
Genom den isande kylan så letar sig kärleken fram.
Vibrationerna var omöjliga att förneka.
Ännu en fantastisk bok har fallit i min ägo.

Massor med kärlek och lycka till er.

Lately I have had this strangest feeling,
with no vivd reasons here to find
Yet the thought of losing's been hanging, round my mind

Saker och ting är märkliga. Men skolan går bra, tycker jag. Imorgon ska jag iväg och jobba lite, kan bli skönt.
Det har varit en fin dag/kväll. Iris, Kerstin och Agnes var här på besök och gjorde pizza. Väldigt mysigt. Nu har vi avrundat kvällen med En värsting till syster 2 och det är dags för sängen för sjuklingarna. Jag tror att jag också ska lägga mig, läsa lite eller möjligtvis se på en film.

Jag la korten idag, de hjälper mig alltid.

Som vanligt när jag har haft en svacka är mitt hår trassligt. Jag sitter och reder ut det nu. Och ser på Factory Girl, trots att jag egentligen skulle göra det med Ville.
Men jag behövde den nu. Jag behövde lite Edie Sedgwick och lite inspiration. Nu känns allt bättre och mitt hår är nästan okej igen. Nästan.

Känner ett oerhört sug efter att se på alla de där gamla filmerna som vi såg på förr. Jag täbkte lite på det förut idag, att jag ibland kan sakna det gamla. Den gamla goda tiden. Men sen kommer jag ihåg hur det egentligen var, genom all glittrande glorifiering - destruktivt. Ett tag var det ledordet i min tillvaro, utan att jag ens visste om det.
Jag vill gärna tänka att det fanns något fint i allting med.

Ibland känns det lite som om jag har glömt bort hur det är att vara jag, hur jag kan vara. Det är som om den här staden sakta bryter ner mig, tar en liten bit i taget för att sakta förgöra mig. Nå, det kan låta skrämmande, men jag tänker ändå att det nödvändigtvis inte måste vara något farligt. Så länge jag är uppmärksam.
Det känns som om min medvetenhet och min uppmärksamhet har börjat formas in i den där storstadsmodellen. Jag känner mig oförberedd. Inte för att jag inte visste att det skulle bli såhär, åjo, det kände jag allt till. Det är bara den lilla detaljen att jag inte har något försvar emot detta.

Men det kommer, så länge jag inte ger upp.
Det är bara lite sorgligt när jag inte känner mig som förr, när jag inte kan visa upp samma självsäkerhet. Inte för att jag tvivlar på mig själv, utan helt eneklt för att den inte riktigt är lika aktiv. Kanske är det så enkelt som att jag inte riktigt känner mig själv längre. Jag har inte skrivit på en månad säkert, ingenting om mina tankar eller om vad jag sysslar med. Kanske det är så enkelt att jag bara måste knyta an med mig själv igen?
Kanske allt är rätt enkelt ändå.

Så är vi nästan där.

Nu, nu, nu!