MaryM

Blandade känslor.
Gotland, livet, allt.
Vad, vem och hur jag är.
Var jag varit, var jag är på väg, var jag ska efter det?
Var jag är nu?
Vem jag är nu?

Allt blandas runt, snurras runt, slängs omkring i en salladsslunga. Centrifugeras, bara trådar kvar. Slamsor av tankar om hur allt en gång var eller skulle bli.
Jag packar upp, packar ner, packar upp igen.
Det kommer, det går.
Jag står aldrig still.

Dags att sova. Imorgon börjar den värsta veckan.

Det känns som om jag hela tiden ger och tar från mitt sömnkonto, på ett ohyggligt vis.
Som om jag inte riktigt får egentligen.
Imorgon ska jag gå till skolan och känna mig lycklig.
Resten av veckan ska jag jobba, för jag måste vara duktig nu. Annars får jag inga pengar i sommar.
Och det är jobbigt.
Jag skulle vilja köpa lite nya kläder. Men det har jag inte råd med.
Jag funderar på att köpa lite gamla kläder.

Det måste hända något, snart. Jag är redo, på gång. Beredd. Be rädd.
Jag är rädd.
Jag försöker hitta in, hitta rätt, hitta ut.
Men jag väntar.
Förgäves. På något, som jag själv inte har någon aning om.
Det är väl lite så vi är,kan jag konstatera nu när jag har börjat identifiera mig med min generation.
Det står Bob på min arm.
Det är en tatuering som kommer att gå bort.
Trots att jag inte vill.
Jag vill att allt ska vara för evigt och nytt på samma gång.