MaryM

Med Beyoncé...vad hette den nu? Juste, irreplaceable!

Standing in the front yard telling me
How I am such a fool, talking about
How I'll never ever find a man like you
You got me twisted

You must not know 'bout me
You must not know 'bout me
I can have another you in a minute
Matter fact he'll be here in a minute, baby

You must not know 'bout me
You must not know 'bout me
I'll have another you by tomorrow
So don't you ever for a second get to thinking you're irreplaceable

So since I'm not your everything
How about I'll be nothing, nothing at all to you
Baby I won't shed a tear for you, I won't lose a wink of sleep
'Cause the truth of the matter is replacing you is so easy

När tog hopplösheten över allt? Eller är det bara jag som känner så? Varför är det mer intressant att diskutera Idol än vad som händer i vårt land? Vad hände med alla de ideologier som människor brann för, all vilja att förnya och förbättra samhället?

Har vi uppnått ett idealiskt samhälle? Jag tycker inte det. Till viss del har jag det ju jäkligt fint, med jobb och fetingboende hos pappsen (tills jag får en egen lägenhet här i paradiset Stäven), jag har en bil som jag för det mesta har råd att köra, jag har vänner som jag kan träffa i princip när jag vill för att utväxla vilka tankar jag än har med. Jag kan i stort sätt säga vad jag vill och iaf ha minst en person som lyssnar på mig (som inte är pappa), jag kan röra mig fritt och låta min framtid ta vilken form som jag vill.
Men...jag är fan inte nöjd med det.

Jag vill att alla ska ha det såhär, inte för att jag har det så bra som typ the american dream, men för att jag känner mig lycklig över att vara så pass fri som jag ändå är. Jag vill att vi alla människor ska kunna ge varandra det vi behöver. Jag vet, nästan som stulet ur det kommunistiska manifestet, men jag håller med; Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är inte så krångligt när man tänker efter.

Men när slutade vi bry oss överhuvudtaget? När slutade jag bry mig?
Jag antar att jag är uppfostrad till att se samhället som en helhet, som en enda stor grupp av medmänniskor som är lika mycket värda som mig, något som jag inte alltid lever upp till men som ändå alltid finns inom mig. Att alla människor ska kämpa tillsammans, för att göra det bästa av världen och att vi konstruerar ett samhälle där efter. Att vi ser det som en självklarhet att sträva efter solidaritet och jämnlikhet.

Det finns ingen jävlar annamma kvar, det finns inget krav om att förbättra, det finns ingen vilja alls. Att ens vilja tycka något. Att ens våga erkänna sig själv som medborgare och våga ta reda på vad som är bäst för det här landet. För det handlar om oss allihop, tillsammans.

Idag är en sådan dag som jag bara vill spendera tillsammans med mig själv. Gå en långpromenad, kolla på några löjliga serier, läsa bloggar och tidningar och ta en fika med mig själv. Men, jag börjar jobba alldeles strax och borde fixa iordning mig istället för att sitta här just nu.
Det har varit en bra dag hittills iaf, fick iaf kolla in min nya favviserie Pretty Little Liars. Det blir inte mycket snuskigare än så, but I love it!

OMG!!

Les mots d'amour c'est pas ça
C'est bien plus compliqué crois-moi
Les déclarations les plus belles
Ne figurent pas dans les manuels

I would say I'm sorry,
If I thought that it would change your mind.
But I know that this time,
I have said too much,
Been too unkind...

I tried to laugh about it,
Cover it all up with lies.
I tried to laugh about it,
Hiding the tears in my eyes.
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.

I would break down at your feet,
And beg forgiveness,
Plead with you.
But I know that it's too late,
And now there's nothing I can do...

So I tried to laugh about it,
Cover it all up with lies.
I tried to laugh about it,
Hiding the tears in my eyes.
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.

I would tell you,
That I loved you,
If I thought that you would stay.
But I know that it's no use,
That you've already,
Gone away...

Misjudged your limit,
Pushed you too far,
Took you for granted,
I thought that you needed me more...

Now I would do most anything,
To get you back by my side.
But I just keep on laughing,
Hiding the tears in my eyes,
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.
Boys don't cry...


Då hade jag kanske lyssnat.

Idag blir en soffdag, så jäääävla nice. Var ute med Verson och tog ett glas vin på Wallers. Sen kom Joel och vi stack ner till Munken för att skaka rumpa. Haha, jag och Joel på dansgolvet...det är som avslutningsbalen i nian all over again. Jag fick sällskap hela vägen hem, eftersom Kebbe skule in i huset bredvid. Mycket spännande det här.