MaryM

"Var ska jag börja?
Hur ska jag börja? Hur ska jag kunna börja?
Jag ser, överallt omkring mig den väldiga ignoransen. Den valda omedvetenheten som infekterar vårt samhälle. Min vardag, mitt psyke och min egen röst.
Jag vill inte, men jag måste ge efter för det som de skapar. Det som ska vara sanningen i vår värld. Jag orkar inte längre. Denna sanning har gjort mig sjuk.

Jag är full av skit. Ingenting jag säger är värt något. Har jag ens något att säga alls?
Jo, jag har något att säga. Jag är aningens berusad, paranoid och känner ångesten kommer smygande."

Ibland är det spännande att vara jag, till exempel läser något som man skrev för massor med år sedan. Det är kul då, att jag skrev vad jag tänkte. Eller inte tänkte. Ibland undrar jag om inte hälften är påhittat, det känns så avlägset.

"Jag borde ha skärpt mig till mig och undantryckt min livliga fantasi. Men min fantasi är allt för vacker för att ignoreras.
Min fantasi tar mig mycket längre än ni kan ana.
Jag dricker vodka nu, ur ett litet glas. Billig vodka"

Den sista delen börjar faktiskt kännas lite tung, jag kan minnas ett par fragment från när jag skrev det här. jag lyssnade på John Lennon, på den låten som blir så läskig på slutet. Jag var ensam och halvfull. Typ dumt.

"Jag är ingen alls. jag är ojäm och otämjd och borde därför avrättas. Snarast.
Jag tror inte på dödsstraff, men man kanske borde rensa upp lite? Så att man fick ett bättre samhälle till slut. jag förgås frivilligt, för en sådan ambivalent människa som jag borde inte existera. Det finns ingenting med mig som är perfekt och jag är bitter över det."

Sedan avslutar jag tvärt med : "Jag är inte rätt just nu, inte rätt i tiden, inte rätt för något."