MaryM

När tog hopplösheten över allt? Eller är det bara jag som känner så? Varför är det mer intressant att diskutera Idol än vad som händer i vårt land? Vad hände med alla de ideologier som människor brann för, all vilja att förnya och förbättra samhället?

Har vi uppnått ett idealiskt samhälle? Jag tycker inte det. Till viss del har jag det ju jäkligt fint, med jobb och fetingboende hos pappsen (tills jag får en egen lägenhet här i paradiset Stäven), jag har en bil som jag för det mesta har råd att köra, jag har vänner som jag kan träffa i princip när jag vill för att utväxla vilka tankar jag än har med. Jag kan i stort sätt säga vad jag vill och iaf ha minst en person som lyssnar på mig (som inte är pappa), jag kan röra mig fritt och låta min framtid ta vilken form som jag vill.
Men...jag är fan inte nöjd med det.

Jag vill att alla ska ha det såhär, inte för att jag har det så bra som typ the american dream, men för att jag känner mig lycklig över att vara så pass fri som jag ändå är. Jag vill att vi alla människor ska kunna ge varandra det vi behöver. Jag vet, nästan som stulet ur det kommunistiska manifestet, men jag håller med; Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är inte så krångligt när man tänker efter.

Men när slutade vi bry oss överhuvudtaget? När slutade jag bry mig?
Jag antar att jag är uppfostrad till att se samhället som en helhet, som en enda stor grupp av medmänniskor som är lika mycket värda som mig, något som jag inte alltid lever upp till men som ändå alltid finns inom mig. Att alla människor ska kämpa tillsammans, för att göra det bästa av världen och att vi konstruerar ett samhälle där efter. Att vi ser det som en självklarhet att sträva efter solidaritet och jämnlikhet.

Det finns ingen jävlar annamma kvar, det finns inget krav om att förbättra, det finns ingen vilja alls. Att ens vilja tycka något. Att ens våga erkänna sig själv som medborgare och våga ta reda på vad som är bäst för det här landet. För det handlar om oss allihop, tillsammans.