MaryM

Ibland känns det lite som om jag har glömt bort hur det är att vara jag, hur jag kan vara. Det är som om den här staden sakta bryter ner mig, tar en liten bit i taget för att sakta förgöra mig. Nå, det kan låta skrämmande, men jag tänker ändå att det nödvändigtvis inte måste vara något farligt. Så länge jag är uppmärksam.
Det känns som om min medvetenhet och min uppmärksamhet har börjat formas in i den där storstadsmodellen. Jag känner mig oförberedd. Inte för att jag inte visste att det skulle bli såhär, åjo, det kände jag allt till. Det är bara den lilla detaljen att jag inte har något försvar emot detta.

Men det kommer, så länge jag inte ger upp.
Det är bara lite sorgligt när jag inte känner mig som förr, när jag inte kan visa upp samma självsäkerhet. Inte för att jag tvivlar på mig själv, utan helt eneklt för att den inte riktigt är lika aktiv. Kanske är det så enkelt som att jag inte riktigt känner mig själv längre. Jag har inte skrivit på en månad säkert, ingenting om mina tankar eller om vad jag sysslar med. Kanske det är så enkelt att jag bara måste knyta an med mig själv igen?
Kanske allt är rätt enkelt ändå.