Käftsmäll

När mitt mörker är som djupast
och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller
skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej
en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan
och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt
eller räknar mina fel
Men nu ser jag tydligt mönstret
som jag måste bryta ner
Och i maktlöshetens vrede
i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver
anar jag din hand

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0