MaryM

När man vaknar med en så stark känsla av att vilja ha en limegrön klänning, då vet man att det är något som kanske inte stämmer.

Jag ska skrapa och tejpa ihop mig själv och gå till jobbet. Om ett tag. Tills dess så gör jag sånt jag mår bra av: lyssnar på Roger Inghram, Abraham och finfin musik.

Blandade känslor.
Gotland, livet, allt.
Vad, vem och hur jag är.
Var jag varit, var jag är på väg, var jag ska efter det?
Var jag är nu?
Vem jag är nu?

Allt blandas runt, snurras runt, slängs omkring i en salladsslunga. Centrifugeras, bara trådar kvar. Slamsor av tankar om hur allt en gång var eller skulle bli.
Jag packar upp, packar ner, packar upp igen.
Det kommer, det går.
Jag står aldrig still.

Dags att sova. Imorgon börjar den värsta veckan.

Det känns som om jag hela tiden ger och tar från mitt sömnkonto, på ett ohyggligt vis.
Som om jag inte riktigt får egentligen.
Imorgon ska jag gå till skolan och känna mig lycklig.
Resten av veckan ska jag jobba, för jag måste vara duktig nu. Annars får jag inga pengar i sommar.
Och det är jobbigt.
Jag skulle vilja köpa lite nya kläder. Men det har jag inte råd med.
Jag funderar på att köpa lite gamla kläder.

Det måste hända något, snart. Jag är redo, på gång. Beredd. Be rädd.
Jag är rädd.
Jag försöker hitta in, hitta rätt, hitta ut.
Men jag väntar.
Förgäves. På något, som jag själv inte har någon aning om.
Det är väl lite så vi är,kan jag konstatera nu när jag har börjat identifiera mig med min generation.
Det står Bob på min arm.
Det är en tatuering som kommer att gå bort.
Trots att jag inte vill.
Jag vill att allt ska vara för evigt och nytt på samma gång.

Jag har vaknat flera gånger i natt. Det har varit märkligt. Som om jag inte riktigt har sovit alls.
Snart ska jag ta mig upp ur sängen. Det känns bra, även om jag vet att jag borde ligga kvar en liten stund till och kolla på olika anteckningar istället.
Men jag har bestämt mig för att gå till Lindas kyrka idag och hon blev så glad när jag berättade det, så nu finns det väl ingen återvändo. Så jag borde gå upp och klä mig propert, som sig bör när man kommer till en ny församling.

Jag satt och sydde och såg på Titanic igår, när jag egentligen borde ha pluggat på grabbarna grus. Sociologi kan väl fylla sin funktion för all del, men jag håller inte direkt med alla dessa gubbar.
Vi förändras och samhället med oss. När våra tankebanor ändrar riktning, så gör även allt omkring oss det.
Vi glömmer lätt hur mäktig tankens kraft är.

Nick Cave får allt att känns rimligt.
Jag väntar på att Isse ska bli klar på Ikea, vilket hon verkar vara ganska snart.
Det betyder att jag måste sluta vara tjock i soffan, göra några sit-ups och ta en dusch.

Jag vill ta på mig alla smycken jag äger idag, men det är tyvärr inte möjligt.
För de är inte här.

People just ain't no good.

Idag ska jag vara fin, eller grunge. Eller punk eller paljettig. Valfri? Jag ska ha kläder på mig.

Jag sitter i hörnaet av min soffa och känner mig bekväm. Det betyder lite tjock. Jag har spillt kaffe över mig, det får mig att känna mig mer tjock. Som en tjockis. Tjockisar är klumpiga och spiller saker. Det vet alla.

Jag känner mig någonstans lite trött på saker som aldrig riktigt blir av, de där utflippade drömmarna.
Jag känner mig lite irriterad på mig själv som inte tar saker på för stort allvar. Det verkar som om man borde göra det. Vara lite mer seriös. Lite mer vuxen.

Jag har lust att göra en superrevolt mot hela vuxenvärlden och alla de förbaskade förväntningarna som min generation har satt på sig själva. Det här är ju löjligt. Ingen vinner på det, ingen mår bra.
Eller?
Vilka är det som egentligen mår bra av att stressa sig fram genom alla förändringar och faser som vi måste passera? Vilka njuter av att känna sig vuxna med hushållsbudget och tryggt boende?

I say fuck you, life is just a ride. Det finns ingen mening i att alltid veta det bästa och alltid välja rätt, för då låter vi den där jäveln Weber ha rätt i slutändan. Och det kan jag fan inte tillåta.

I'm a rebel, but with a cause. Försök toppa det, James Dean!

Jag känner mig väldigt vuxen och oerhört ovuxen på samma gång.

Det är dagens låt.
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Vi klarar det här.

Jag har haft en härligt dekadent helg, med underbara vänner. Clara, Malin, Robert, Sebastian, Erik, Johanna och Alexandra. Och min bror såklart. Det har varit knäppt och knasigt, men mysigt som bara den!
Idag har jag slagit till på stort och köpt en massa kurslittratur. Jag tror också att jag kan ha glömt en gammal faktura till en annan bok som jag köpte förra månaden. Nu måste jag nog styra upp mig själv.
Och göra några sit-ups.

Imorgon ska jag till skolan. Jag längtar. Iiih!

På onsdag kommer jag hem. <3

Trevlig komo.
Nu har Vera äntligen sett fight club, men jag vet inte om hon var så imponerad.
Själv insåg jag hur jävla briljant den är, på ett plan som jag uppenbarligen inte insåg sist jag såg den. Det är underbart när man kan se saker från ett annat ljus.
Inatt ska jag försöka sova, så att jag kan gå upp tidigt. Det är kårmöte imorgon och eftersom jag är viktig så måste jag såklart gå på det.
Nej, mer kakdeg och dans åt folket.
Kärlek.