MaryM

Vaknade upp och kände mig som Odetta, så jag sjöng med min djupaste röst medan jag gjorde kaffe idag. Befriande.
Idag är du med mig.
Du säger allt jag redan vet, men aldrig förstår om det inte är du som säger det.
Min kropp är trött, men mitt sinne är starkt idag.
Jag skrev tre låtar igår. Det börjar kännas som om när vi var sjutton och kreativiteten inte visste några gränser. När jag fyllde en halv anteckningsbok med dikter på en dag. När vi målade vid stranden i Västergarn, när vi fotograferade varje steg vi tog.
Idag tänker jag bara kärlek.

Jag vaknade, väldigt trött. Men min sömn har varit väldigt märkligt fördelad de senaste dagarna, vilket kan bero på att jag tar en tre timmars middagslur på eftermiddagen. Det kanske inte är riktigt ultimat, men uppenbarligen funkar det. Så jag vaknade, läste ut Just Kids och grät.

Sen gick jag in i duschen och stannade där i fyrtiofem minuter, det var välbehövligt. Jag känner mig alltid så smutsig efter att jag har varit i Stockholm och den här gången höll det i sig länge.
Jag gillar att dricka micrat kaffe och äta choklad till frukost. Det brukar oftast vara ett sånt projekt att göra något annat och jag känner att den här dagen inte har tillräckligt många timmar för att jag ska lägga tid på mat.

Jag har hittat massor med tyg och massor med gamla kläder och jag MÅSTE sy. Jag måste sy en klänning, snarast möjligt!
Annars dööör jag. Crazy shit.
Jag ska plugga lite idag, ledig som jag är. Sen ska jag röra på mig och gå på musikal. Fett? Yep.

Kan inte sluta lyssna på Upgrade U. Sweet music, fast den får mig att känna suget efter symaskinen ännu mer.

Jag har såå mycket olika saker som jag vill göra idag och jag tror nog att jag ska göra dem allihop!
Jag ska plugga lite nu och bestämma nån himla examinationstid. Sen ska ajg nog sova lite och sen gå en promenad och sen träffa Cat Girl och sen bara en kaka och sen träna lite och sen se lite på feta program på TV och sen sola lite i det underbara vårvädret.
Typ så.
Jag kan gör allt jag vill idag.
Tänkte säga i princip, men det var en lögn.
Jag mediterar vidare över de saker som jag har lärt mig de senaste dagarna.

Allt kan bli bra.
Allt kommer bli bra.
Allt är bra.

Sweetnice times in Gråbo.
Jag lär mig mer för var dag som går.

Jag pluggade heeela dagen igår och blev klar med den där jobbiga skiten. Nu har jag iofs massor annat kvar, men det löser sig nog allt. Jag kan göra saker iaf och det är alltid häftigt när man kommer på det igen!
Nu ska jag göra lite mer sit-ups så att den här tjockomagen kan försvinna någon gång. Hur snabbt kan det gå liksom? Ena dagen nada och andra dagen hej jag kommer direkt från frankrike. Typ.

Nu ska jag väl gå en promenad också, det känns som en bra grej.

Hej! Jag är ett kvinnosvin, tydligen.
Det känns som något som man borde vara stolt över. Typ lite.
Det känns som om jag tagit över någon slags klassisk mansroll, vilket i det här patriarkaliska samhället känns som något som inte är helt fel. Jag ska sträva mer efter att vara man. Det känns fräscht.
Det känns verkligen som ett steg i rätt riktning.

Jag kan klara allt, jag svär. Försöker peppa mig själv och känner den där ångesten näs allt svartnar för ögonen. Illamåendet är nog värst.

Men sen kommer jag på att allt går att vända, en situation är bara en situation. Jag kan klara allt. Jag kan själv bestämma om jag låter saker påverka mig eller inte. Jag kan själv bestämma hur långt jag vill nå. Jag vill till toppen. Jag vill till Kuba. Jag vill också skåla i punsch och fira min examen. Det är sånt jag vill.
Jag vill veta vad jag vill.

Allt kommer att bli bra.

Allt är bra.

Så himla enkelt. Allt jag behöver göra är att bestämma mig och få kontakt med den där inre kraften. Min källenergi. Den som gör allting bra.
Jag kanske flippar lite nu, men jag försöker gripa tag i mitt eget öde, i mitt liv. Jag vill bara ha alla de där positiva upplevelsena som finns där ute. Jag vill få allt att fungera nu. Det kan börja nu. Det kommer att börja nu. Det börjar NU.

Jag hittade en bunt papper, när jag rotade omkring i lådorna här. Fyllda av mina ord, plågsamma minnen som väckte känslor och bilder som jag trodde jag hade bearbetat. Inte helt, inte klart. Hur många gånger måste man uppleva en sak för att det ska kännas mindre jobbigt?

Som det ser ut nu, så tror jag att jag flyttar den här veckan. Livin' on the edge?
Jag är inte redo för någonting sånt här. Jag är ett barn som behöver tillsyn 24/7. Trots att det är femtio meter. Jag behöver baby, jag behöver en stor fet kram.

Det här är en konstig natt. Det har varit märkliga ting på gång hela dagen. Jag vet att någonting är på väg nu, det är därför jag är så orolig i själen. Speaking of orolig i själen, så saknar jag Maja. FÖRBANNAT MYCKET!

Fick en efterlängtat dos av Marcus igår. Vi gick en sväng, åkte en sväng och pratade till klockan fyra. Mys och bra och trevligt. Typ...som vanligt helt enkelt. Gav mig energi x 1000. Resten av den här veckan kommer att gå som på en dans känns det som.
Ska jobba idag, men först ska jag och farbror nog ta oss ner på stan för en fika. En kopp fika.

Lyssnar på lite Jade Ewen och känner mig lite starkare än vanligt.

Var på en mycket trevlig middag hos Albin och Qi igår också. Fick pannbiffar och kladdkaka. Fast inte samtidigt alltså, det hade varit sjukt äckligt. Min bror är bara lagom äcklig.

Kan man tydligen också ha kul, om man är ledig på onsdagar. Det är nice. Elin ringde och hämtade upp mig ivd elva, sen stack vi till Chili. Johnna kom dit och vi åt sjukt god lunchbuffé. Jag var lagom fräsch, Elin hade slutat, men stackars Johanna skulle tillbaka till jobbet. Typiskt obra.
Nu ska jag ner på stan en sväng, för att se om jag kan hitta något till Albin och Qi. Jag ska dit på middag ikväll och tänkte att det kunde vara fint att ha med sig något.

Med Beyoncé...vad hette den nu? Juste, irreplaceable!

Standing in the front yard telling me
How I am such a fool, talking about
How I'll never ever find a man like you
You got me twisted

You must not know 'bout me
You must not know 'bout me
I can have another you in a minute
Matter fact he'll be here in a minute, baby

You must not know 'bout me
You must not know 'bout me
I'll have another you by tomorrow
So don't you ever for a second get to thinking you're irreplaceable

So since I'm not your everything
How about I'll be nothing, nothing at all to you
Baby I won't shed a tear for you, I won't lose a wink of sleep
'Cause the truth of the matter is replacing you is so easy

När tog hopplösheten över allt? Eller är det bara jag som känner så? Varför är det mer intressant att diskutera Idol än vad som händer i vårt land? Vad hände med alla de ideologier som människor brann för, all vilja att förnya och förbättra samhället?

Har vi uppnått ett idealiskt samhälle? Jag tycker inte det. Till viss del har jag det ju jäkligt fint, med jobb och fetingboende hos pappsen (tills jag får en egen lägenhet här i paradiset Stäven), jag har en bil som jag för det mesta har råd att köra, jag har vänner som jag kan träffa i princip när jag vill för att utväxla vilka tankar jag än har med. Jag kan i stort sätt säga vad jag vill och iaf ha minst en person som lyssnar på mig (som inte är pappa), jag kan röra mig fritt och låta min framtid ta vilken form som jag vill.
Men...jag är fan inte nöjd med det.

Jag vill att alla ska ha det såhär, inte för att jag har det så bra som typ the american dream, men för att jag känner mig lycklig över att vara så pass fri som jag ändå är. Jag vill att vi alla människor ska kunna ge varandra det vi behöver. Jag vet, nästan som stulet ur det kommunistiska manifestet, men jag håller med; Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är inte så krångligt när man tänker efter.

Men när slutade vi bry oss överhuvudtaget? När slutade jag bry mig?
Jag antar att jag är uppfostrad till att se samhället som en helhet, som en enda stor grupp av medmänniskor som är lika mycket värda som mig, något som jag inte alltid lever upp till men som ändå alltid finns inom mig. Att alla människor ska kämpa tillsammans, för att göra det bästa av världen och att vi konstruerar ett samhälle där efter. Att vi ser det som en självklarhet att sträva efter solidaritet och jämnlikhet.

Det finns ingen jävlar annamma kvar, det finns inget krav om att förbättra, det finns ingen vilja alls. Att ens vilja tycka något. Att ens våga erkänna sig själv som medborgare och våga ta reda på vad som är bäst för det här landet. För det handlar om oss allihop, tillsammans.

Idag är en sådan dag som jag bara vill spendera tillsammans med mig själv. Gå en långpromenad, kolla på några löjliga serier, läsa bloggar och tidningar och ta en fika med mig själv. Men, jag börjar jobba alldeles strax och borde fixa iordning mig istället för att sitta här just nu.
Det har varit en bra dag hittills iaf, fick iaf kolla in min nya favviserie Pretty Little Liars. Det blir inte mycket snuskigare än så, but I love it!

OMG!!

Les mots d'amour c'est pas ça
C'est bien plus compliqué crois-moi
Les déclarations les plus belles
Ne figurent pas dans les manuels

I would say I'm sorry,
If I thought that it would change your mind.
But I know that this time,
I have said too much,
Been too unkind...

I tried to laugh about it,
Cover it all up with lies.
I tried to laugh about it,
Hiding the tears in my eyes.
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.

I would break down at your feet,
And beg forgiveness,
Plead with you.
But I know that it's too late,
And now there's nothing I can do...

So I tried to laugh about it,
Cover it all up with lies.
I tried to laugh about it,
Hiding the tears in my eyes.
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.

I would tell you,
That I loved you,
If I thought that you would stay.
But I know that it's no use,
That you've already,
Gone away...

Misjudged your limit,
Pushed you too far,
Took you for granted,
I thought that you needed me more...

Now I would do most anything,
To get you back by my side.
But I just keep on laughing,
Hiding the tears in my eyes,
Cause boys don't cry.
Boys don't cry.
Boys don't cry...


Då hade jag kanske lyssnat.

Idag blir en soffdag, så jäääävla nice. Var ute med Verson och tog ett glas vin på Wallers. Sen kom Joel och vi stack ner till Munken för att skaka rumpa. Haha, jag och Joel på dansgolvet...det är som avslutningsbalen i nian all over again. Jag fick sällskap hela vägen hem, eftersom Kebbe skule in i huset bredvid. Mycket spännande det här.

Att ge sig ut på en promenad idag...det började regna efter halva biten. Som tur var är det ju varmt ute idag, så det gjorde nog inget. Känner bara att jag måste röra på mig, trots att jag är rädd att gå ner mer i vikt. Det rasar, hela tiden. Jag visade mamma att jag minsann åt, genom att trycka i mig en stor tallrik pommes med bearnaisesås när hon var och hälsade på på jobbet i lördags. Gott och nyttigt!
Men jag tror att jag borde stanna nu, det finns inte så mycket mer att göra sig av med, så länge jag fortfarande äter pizza och pommes och nachos med 1 kg smält ost på varje dag. Och det har jag ju ingen lust att ändra på, pizza är det bästa som finns!